Diabetesen försvann efter förlossningen – men typ 2-risken fanns kvar

För 26 år sen väntade Maria Sjöberg och maken Niklas sitt första barn. Det var spännande och förväntansfullt, men även ganska tufft. Maria lever med den kroniska sjukdomen psoriasisartrit som kräver starka mediciner för att hon ska fungera i det dagliga livet. Men under graviditeten fick hon inte ta sina läkemedel eftersom fostret kunde ta skada.

– Det gjorde att min sjukdom blommade upp och jag fick väldigt mycket besvär i lederna och huden. Så när läkarna i vecka 18 började misstänka att jag även hade graviditetsdiabetes och skickade mig på en sockerbelastning tänkte jag ’Åh nej, inte en grej till’, minns Maria.

Sockerbelastningen bekräftade misstanken. Maria fick börja med insulin direkt.

– Jag tyckte det var jättejobbigt. Speciellt när jag redan hade min andra sjukdom. Jag kunde en del om diabetes typ 2 eftersom både min mormor och pappa hade haft det, men då visste jag inte att man också kan få diabetes medan man väntar barn.

Under resten av graviditeten gick hon på täta kontroller och fick även undersöka navelsträngsflödet, som visar hur blodet strömmar mellan moderkakan och barnet. Det görs för att hålla koll på barnets tillväxt.

– De var oroliga att min bebis skulle bli alldeles för stor, vilket är vanligt när man har graviditetsdiabetes. Men som tur är var Hanna helt normalstor när hon föddes och vägde bara 3,3 kilo.

Läkarna följde Marias blodsocker minutiöst under hela förlossningen. Direkt när Hanna hade kommit till världen gick sockret tillbaka till normala nivåer – Marias diabetes var borta.

– Det var som ett trollslag så var den borta och jag slapp insulinet. Det var jätteskönt. Men läkarna hade förvarnat mig om att den kunde komma tillbaka om jag blev gravid igen.

Så när hon tre år senare blev gravid med sonen Oskar var det inte en lika stor chock att få diabetes igen. Men det var ändå en sorg.

– Varför ska jag få allt, tänkte jag då. Både min andra autoimmuna sjukdom och detta.

Skillnaden denna gång var dock att hennes diabetes inte försvann efter förlossningen, som den gjort med Hanna. I stället fick hon fortsätta med insulin i ett halvår efter att Oskar hade fötts. Sen plötsligt en dag när hon var på kontroll var värdena normala och hennes diabetes borta igen.

– När min diabetes försvann hux flux blev jag jätteglad för jag var så less på att ta insulin. Det kändes så jobbigt att det var ännu en sak som jag måste göra hela livet ut.

Maria tycker att hon fick fint stöd av alla hon mötte i vården under sina två graviditeter och berömmer sin läkare som kunde svara lugnande på alla hennes frågor. De var även tydliga med att risken var stor att hon skulle utveckla diabetes typ 2 senare i livet, eftersom den sannolikheten ökar efter varje gång man haft graviditetsdiabetes. Däremot fick hon ingen årlig uppföljning eller blodsockerkontroll under åren som gick efter den andra graviditeten.

2016 kom hennes diabetes tillbaka.

– Jag fick vara frisk från min diabetes i 13 år. Men det året råkade jag ut för en svår, akut bukspottkörtelinflammation efter en massa annat hälsostrul med bland annat gallan och levern. Jag åkte in och var så sjuk att det var fara för mitt liv under 72 timmar eftersom jag inte svarade på medicinerna.

När Maria återhämtade sig stod det klart att hon hade diabetes igen. En svår bukspottkörtelinflammation kan i sig leda till diabetes, så kallad typ 3c, där skador på bukspottkörteln påverkar insulinproduktionen. Maria har dock hela tiden fått beskedet att det är typ 2 hon har.

Då var det dags för insulin igen, nu både långtidsverkande och måltidsinsulin. Även om Maria visste att hennes risk att utveckla diabetes varit hög så var det tungt.

– Det kändes för jäkligt. Jag hade överlevt en jättesvår, akut sjukdom men fått en annan, livslång. Bara tanken på att jag alltid skulle behöva ha blodsockermätare och insulin med mig vart jag än gick kändes tung, säger Maria.

– Jag var även lite arg på mig själv att jag inte hade skött vikten och tagit hand om mig bättre under de ”friska” åren men tänker samtidigt att jag inte kan hålla på och skuldbelägga mig för det.

Men att fastna i det som varit ligger inte riktigt för Maria.

– Det är en av mina styrkor att jag alltid är så glad och positiv. Jag brukar skoja och säga att det är tur att jag fick ett så bra psyke när jag fick så dåligt fysiskt DNA, säger hon med ett skratt.

I dag mår Maria ”oförskämt bra” enligt henne själv. För tre år sedan lade hon och maken Niklas om kosten. Då vägde Maria omkring 14 kilo mer än hon önskade efter ytterligare en period med stora hälsosmällar, bland annat ett diskbråck och ryggradsproblem som gjorde henne sängliggande i nio månader. När Maria blev frisk från det bestämde hon sig – nu var det slut med dåliga kostvanor och stillasittande.

– Vi började äta antiinflammatorisk kost enligt tallriksmodellen. Det är allt från vildfångad lax till kyckling och sötpotatis och alltid mycket grönsaker och nötter. Så äter jag 90 procent av tiden, men ibland äter jag förstås en bulle eller tårtbit också.

I samma veva började hon även röra på sig mer. Två dagar i veckan blir det styrketräning på gymmet och så ofta de kan cyklar hon och Niklas på sina mountainbikes i skogen. Efter ett år hade Maria tappat sina extrakilon och kunde till och med sluta med insulinet. I dag tar hon bara en tablett metformin om dagen.

– Jag mår jättebra och är så glad att jag lyckades ta tag i det här, för det är inte enkelt. Men när man är två, som jag och Niklas, då är det lite lättare. Jag är så tacksam för honom och min övriga familj och vänner som har stöttat mig så bra under hela resan.

Hon önskar att vården hade varit lite bättre på att följa upp och stötta henne med livsstilsråd under åren då hon var fri från diabetes.

– Jag hade gärna sett att de varit ännu tydligare med sina kostråd och råd kring levnadsvanor. Att de hade pratat om hur viktigt det är att äta rätt och röra på sig, men nu har jag tagit i det själv och mår jättebra i dag. Nu ska Niklas och jag bli minst 88 år!