”Min typ 2 gick i remission på köpet”

Det är tidig morgon i Skutskär. Medan de flesta fortfarande sitter vid frukostbordet är Janne Larsson redan ute och springer. Han ser samhället vakna till liv längs vägen.

– Först ser man någon komma med hunden, sedan börjar barnen gå mot bussen och trafiken kommer i gång. Det är nästan som att se morgonen snabbspolas. Det är den absolut bästa tiden att springa.

Så här börjar Janne helst sina dagar. Fyra gånger i veckan snörar han på sig löparskorna och ger sig ut, oftast en mil men ibland drygt två. Allt innan frukost och jobb.

För knappt två år sedan rusade också Jannes puls. Men då var orsaken en helt annan. Det var december 2024. Janne satt hemma i soffan när han kände hur hjärtat skenade. Bara att resa sig gjorde honom varm och andfådd. Den senaste veckan hade det blivit allt jobbigare att röra sig.

Morgonen efter ringde han 1177. Sjuksköterskan ville skicka en ambulans, men Janne tog envist bilen till hälsocentralen. Där såg personalen att något var fel med hjärtat och skickade honom vidare till sjukhus. Det visade sig att han hade haft en hjärtinfarkt. Proverna visade också att blodsockret var ordentligt högt.

– Det var en chock. Först visste jag inte så mycket om typ 2-diabetes, men jag tänkte direkt på allt jag inte längre skulle kunna äta.

Janne vägde omkring 114 kilo när han fick sin diagnos. Han hade redan börjat gå ner i vikt, men efter sjukhusvistelsen tog han tag i kosten på allvar. Det tillsatta sockret åkte bort och kolhydraterna minskade kraftigt. Ris, pasta och potatis fick lämna plats för sallad och grönsaker till köttet, kycklingen och fisken.

– Jag var väldigt bestämd. Det här skulle jag fixa. Men från början handlade det inte om att bli av med diabetesen. Jag hade ställt in mig på att jag hade fått den och behövde lära om.

Janne började syna innehållsförteckningar och räkna kalorier. Snart upptäckte han att sådant han tidigare uppfattat som nyttigt innehöll betydligt mer energi och kolhydrater än han trott.

– Flingor och fil är ett exempel. Och alla små saker läggs ju ihop; ett glas mjölk, smör på en smörgås eller olja i matlagningen kan bli ganska mycket.

När han efter någon månad träffade en diabetessköterska hade han redan gått ner en hel del i vikt. Bedömningen var att han inte behövde något ytterligare koststöd från vården.

Under den första tiden åt han bara 800–1 000 kalorier om dagen. Sedan ökade han stegvis för att hitta en nivå som fungerade i längden. Hans fru hakade på kostomläggningen och gick också ner i vikt.

Samtidigt följde Janne blodsockret noga hemma.

– Jag var nästan fanatisk. Jag testade före maten, efter maten och en timme senare. Värdena blev bättre och bättre i takt med att jag gick ner i vikt.

På ett halvår hade Janne gått ner omkring 40 kilo. Han hade inte ens försökt ”bli av med sin diabetes” – ändå var det precis vad som hände. Ungefär åtta månader efter diagnosen visade proverna hos både hjärtläkaren och hälsocentralen normala blodsockervärden. Hans typ 2-diabetes var i remission.

– Sedan dess har jag inte haft några höga värden. I dag kan jag äta det mesta, men jag gör det med måtta.

Till en början behandlades Janne med diabetesläkemedlet Jardiance. Han fortsatte med det en tid även efter att blodsockret normaliserats, eftersom läkemedlet också kan vara bra för hjärtat. Efter uppföljning och samtal med läkare avslutades behandlingen. I dag tar han varken diabetes- eller hjärtmedicin.

Kosten hade Janne lagt om på egen hand. Men när det gällde träningen fick han hjälp på traven. Efter hjärtinfarkten erbjöds han rehabilitering på sjukhuset, med en halvtimme på motionscykel och sedan gymträning med instruktör två gånger i veckan. Passen var gratis. Men att utebli utan att avboka kostade 400 kronor.

– Det blev en extra knuff. Jag tänkte att jag måste gå, annars får jag faktura på det här.

Före hjärtinfarkten tränade Janne inte alls. Men under rehabiliteringen fastnade han för träningen. Efteråt började han promenera och provade att springa. Konditionen som han byggt upp på cykeln gjorde att det gick bättre än väntat.

– Jag trodde ALDRIG att jag skulle börja springa.

Och sedan har det bara fortsatt. I dag är han utbildad löpcoach och leder en grupp med omkring 15 deltagare i Runacademy. Han har också klarat de fysiska testerna för att bli deltidsbrandman och hoppas på en tjänst när en plats blir ledig. Framför sig har han dessutom nya lopp, med maraton och Ultravasan som mål.

– Jag kan inte träna bara för träningens skull, jag behöver ha något att sikta på. Det roligaste är att höra att jag har inspirerat andra att börja röra på sig.

För att orka träna flera gånger i veckan äter Janne proteinrik mat och betydligt mer kolhydrater än under viktnedgången. Ris och pasta har därför fått komma tillbaka på tallriken. Glass blir det någon gång i veckan och ibland choklad.

– Vikten håller sig stabil, men jag har fortfarande en svag oro för att gå upp igen.

När Janne ser tillbaka är remissionen och viktnedgången det han är mest stolt över. Men förändringen har också påverkat resten av livet. Han känner sig mer social, hanterar stress bättre och tänker mer på att inte fylla tillvaron med fler åtaganden än han orkar med.

– Jag tror att drivkraften var att jag ville leva ett tag till. För mig kändes det som att jag inte hade något val. Nu mår jag så bra av träningen att jag inte vill sluta.