»I början tänkte jag att det var game over«

Den stockholmska försommaren är nästan orimligt vacker: fåglarna kvittrar, Långholmen är så grön att det sticker i ögonen och i bakgrunden hörs det ständigt pågående trafikbruset från Västerbron.

Kalid Abdulwasai tittar upp mot bron med förtjusning och respekt.

– Där kommer det kännas imorgon. Man har ju hört att Västerbron suger musten ur benen på vem som helst.

Ja, imorgon är det dags. Då ska han trängas, springa, lufsa, våndas och svettas med cirka 25 000 andra löpare när Stockholm Marathon avgörs. Han fingrar lite på sin sensor. Kanske känns den fortfarande lite ovan, bara för tre år sedan var han en helt vanlig småbarnsfarsa i Eskilstuna. Jobbade på bank, tränade lite då och då.

– Jag har alltid varit bra på idrott. Jag spelade fotboll som ung, har gått mycket på gym. En dag för tre år sedan bestämde jag mig för att ta en löprunda. Det brukade jag inte göra, men jag fick feeling. Jag hörde av mig till en polare som också brukar springa och efter några dagar sa han att vet du vad, vi kör Midnattsloppet lite senare i sommar.

Sagt och gjort. Det blev fler löprundor, nu med sikte på det millånga loppet senare samma sommar. Till slut stod han på startlinjen till sitt första lopp någonsin. Det blev, milt uttryckt, en succé.

– Det var bara … wow. Publiken, feelingen, uppladdningen och demonerna jag var tvungen att övervinna. Jag var hooked. Så jag fortsatte med löpningen och sen i november – bam! – så blev jag sjuk.

Kalid hade precis hittat sin grej, sin hobby, sin passion. Något som gick att kombinera med småbarnsliv, heltidsjobb och som dessutom var bra för både själ och hjärta. Och så kommer en typ 1-diabetesdiagnos och förstör allt.

– Ja, så kändes det ju. I början tänkte jag att det var game over. Jag kastade in handduken och höll på att utveckla en ätstörning: jag åt ingenting. Jag var bara anti mat. Det var en del av chocken, inser jag nu i efterhand. Det var ju maten som höjde mitt blodsocker och jag ville ligga så lågt som möjligt.

Vändningen kom när han ställde sig på vågen en dag och den visade 69 kilo. För Kalid, som är 184 centimeter lång muskulös, var det en ovanligt låg vikt. Han fick kontakt med en dietist och läkare som sa att jodå, han kan träna igen. Men försiktigt, alla reagerar olika på kombinationen diabetes och hård fysisk träning. Han började så smått att ta sig ut i spåren igen.

– Det var jätteläskigt. Men jag började med promenader först, för att lära känna kroppen. Och sen successivt ökade jag: en kilometer till två. Det var jättesvårt. Jag hade ju ingen aning, det finns inget facit om hur man ska göra. Läkarna kan bara ge dig teoretiska råd. Men du känner ju dig själv.

Kalid började experimentera. I början hade han med sig blodmätare och stack sig under löpturen, för att kunna jämföra värdet med känslan i kroppen.

– I dag vet jag att mitt ideala värde innan ett lopp eller ett hårt pass är åtta eller nio med snedpil uppåt. Efter ungefär fyra kilometer sjunker det och jag tar en gel. Efter loppet får jag ofta en skjuts uppåt av adrenalinet och all gel jag ätit. Då tar jag ofta en liten justeringsdos, eftersom jag ändå blir låg några timmar senare.

Han fortsatte med träningen, peppad av sin kompis. De anmälde sig till ett halvmaraton, andra lopp och så småningom började en tanke gro: det här borde man kanske dela med sig av till fler. När han googlade löpning och diabetes kom det mest upp gamla Youtube-konton. Inget svenskt.

– Jag har aldrig haft sociala medier. Facebook lade jag ner redan 2013. Jag gillade det inte, det var bara jobbigt och gav mig inget. Instagram har jag aldrig haft.

Tills nu. För efter många veckor och månader av funderingar och velande började han lägga upp träningstips, filmer och bilder från sin löpning på Instagram under namnet Diabeteslöparen.

– Jag som har varit anonym hela mitt liv. Ska jag synas nu? Ska jag blotta min sjukdom och vara helt öppen? Det var mycket tankar fram och tillbaka. Många polare sa nej, det ska du inte göra. Men sedan kände jag att jag skulle börja lägga ut. I början visade jag inte ens mitt ansikte, men jag fick respons med en gång. Då kände jag att det här var seriöst och att folk uppskattade det.

I dag har han tusentals följare som peppar och kommenterar allt han gör på Diabeteslöparens konto.

– Löpningen gav mig en kick och en chans att uppskatta livet på ett annat sätt. Den gav mig ett tydligt mål. En revansch på mig själv.

Dagen efter intervjun är det dags. Jag står och spanar längs banan, men det är för svårt att urskilja en ensam löpare bland alla tusentals motionärer. Efter några timmar uppdateras resultatet i Stockholm Marathons app: Kalid har gått i mål, på tiden 05.09.16 – betydligt långsammare än vad han siktat på.

Några timmar senare får jag ett sms:

”Gick åt skogen idag!! Kramper efter 25 km och haltade resten! Men men nya tag nästa år!”