Bob hunds gitarrist Johnny Essing: »Jag minns bara ett vitt ljus«

Johnny Essing har snäll blick, rutig filthatt, skjorta i geometriskt mönster och bred slips. Byxor i flanell som slutar strax ovanför vristerna. Han ser inte ut som någon annan på lunchrestaurangen i centrala Malmö.

Och det är inte så konstigt: han är ju inte som någon annan på restaurang Ruth. Ingen annan vid de prydligt dukade borden har gjort 777 spelningar med Sveriges kanske mest ­hyllade rockband. Ingen annan som väljer mellan dagens fisk och dagens vego har skapat gitarriff som liknar en spretig kaktus. Det är mycket möjligt att någon annan av matgästerna har diabetes – men troligen har de inte varit lika nära att dö av den som Johnny Essing.

– Jag tror det blir korv för mig också, säger han.

Men vi tar det från början. Han föddes söder om Stockholm, i Bandhagen, i mitten av sextiotalet. Hans föräldrar bråkade väldigt mycket. Några av hans tidigaste minnen handlar om att hans mamma stormar ut med honom i barnvagn.

– Det var inga våldsamheter eller alkohol inblandat. De kom bara aldrig överens. Så typ varannan vecka drog mamma hem till ­mormor, som bodde i Hagsätra.

Så småningom separerade föräldrarna och han växte upp med sin mamma. Dagis, skola, barnprogram, lekplatser, snö, sommar och regn: allt det som en barndom på 60- och 70-talen innehåller. Men det var något som skavde. Det blev aldrig riktigt bra.

– Jag hörde liksom inte hemma någonstans. Jag tyckte att livet var jobbigt. Det började mörkna redan vid sju års ålder. Jag passade inte in. Jag tyckte att allt var konstigt.

Redan på dagis strulade det till sig. Han blev våldsam ibland, slogs och brottades med de andra barnen. De bytte dagis och sökte hjälp på BUP. Men främlingskapet förblev.

– Jag höll mig för mig själv. Jag var inte ­mobbad, men folk skrattade åt mig. Jag kände mig väldigt udda och utanför.

Problemen fortsatte: ensamhet, ångest, nedstämdhet, våldsamma vredesutbrott. Han beskriver hur han fick utomkroppsliga upp­levelser, och såg sig själv liksom utifrån.

– Kanske var det ett förstadium till diabetesen. Det hände en massa andra konstiga saker också. Jag kunde inte sova, bara flög upp i sängen av någon oförklarlig kraft så fort jag skulle somna. Jag hade massor av ångest. Så här i efterhand kan det nog ha haft med saken att göra.

Men innan dess: en strimma av hopp, i form av en musiklärare. Som såg något tändas i ögonen på den där lite kufiske killen, som märkte att det fanns en fallenhet. Han fick prova klarinett, saxofon, piano, trummor. Men inte förrän gitarren sattes i händerna på honom föll myntet ned på riktigt.

– Där kände jag att jag hade mer kontroll över hur det lät och vad man kunde spela på den. Jag satt hemma och tog ut alla gitarrsolon från Kiss, Eagles och 10cc. Sedan kom farsan plötsligt hem med en elgitarr. Vi hade inte så mycket kontakt då, han levde med ny fru och så, men av någon anledning kände han att jag skulle ha den där elgitarren. Och sedan kom ju punken.

Punken, ja. För någon som inte var med i slutet av sjuttiotalet är det nog svårt att fatta hur mycket den bröt med allt och alla. Vilken frihet från konventioner den var. Som att åka rymdraket när alla andra tog bussen.

Punken blev Johnny Essings rymdrakets­bil­jett. Han träffade likasinnade, började spela i ett band (med ett av de punkigaste namnen någon­sin: Incest Brothers). Han fick till och med ledigt från skolan för att turnera med sitt band. Världen var hans ostron, som det brukar heta.

När han slutade nian började han ­motvilligt jobba i pappans VVS-firma. Men återigen var det något som inte stämde. Han var trött. Kissade hela tiden, var orkeslös och drack massor av mjölk. Till slut såg hans mamma att något var fel. Han åkte ambulans till akuten.

– Jag vaknade upp i ett mörkt rum. Och så kom det in en läkare och sa ”Hej, du har fått diabetes och du måste ta sprutor hela livet. Du får inte äta det och det och det. Hejdå!”

Han kisar upp mot taket och tänker efter. Den rutiga filthatten glider nästan av, men han räddar den i sista stund.

– Jag fick en total chock. Livet hade öppnats för första gången i och med musiken och turnerandet. Jag hade fått vänner. Från att ha varit en utstött, märklig figur så hade jag hittat hem. Det var som att livet bara stängdes. Jag låg ett halvår i sängen, totalt deprimerad.

Men livet fortsatte. Han var tvungen att leva med det här nya oket, diabetes. Fast han gjorde det under protest.

– Jag hade ingen koll på någonting. Blodsockret var högt och det var lågt, högt och lågt och lågt och högt. Jag började dricka väldigt mycket för att lindra depressionen och ­ångesten. Jag var arg på allt.

Mest av allt var han arg på sjukdomen, som hade gjort entré när livet precis var på väg att ljusna. En period av förödande självdestruktivitet följde.

– Från början av 80-talet och fram till början av 90-talet föll jag ihop av insulinkoma i snitt en gång i veckan. Jag hade kommit på att okej, allting är åt helvete. Du får supa ihjäl dig helt enkelt. Det gjorde jag i tio år eller mer.

När det var som allra värst var han mer eller mindre hemlös. Sov hos kompisar, lånade lägenheter, hade konstant ont om pengar och drack enorma mängder alkohol. Han var snubblande nära att lyckas med sitt mål: att supa ihjäl sig.

– Jag var på väg att hoppa framför en lastbil efter tio års supande. Jag gick mitt i körbanan och var full som fan och tänkte att nu måste jag göra det här. Men så gjorde jag inte det. Och sen dök ju bob hund upp i mitt liv.

Exakt hur det gick till när bob hund bildades är omgärdat av myter, legender och rykten. Johnny ska ha varit skyldig basisten Mats ­Hellquist hundra kronor, men hade inga pengar. Han anslöt sig till det löst sammanhållna ­nybildade bandet i stället, som ett slags avbetalning. Under kaotiska repetitioner med mycket öl började något ta form. Ett band som inte liknade något annat, som sjöng på skånska, såg ut som obäddade sängar och som så småningom blev det mest ­omtalade bandet i det tidiga nittiotalets Indiesverige.

– Bob hund räddade mig, helt enkelt. Det här var typ 1991 och då var jag som allra sämst. Jag låg bland tidningar och smutstvätt i en ­lånad ­lägenhet på Östermalm. Jag bara söp och ­gjorde ingenting, gick mest runt i kalsongerna.

Repetitionerna med det nya bandet blev den trygghet han behövde.

– Efter några månader började jag märka att alla andra där också var lite utanför, de hade någon sorg eller något annat. En skörhet. Och där hittade jag en ny familj, där jag kunde ­känna mig hemma. De här människorna ­kunde jag vara med. Vi hade en gemenskap. Det var vi mot alla. Vi var som en liten sekt. Och det behövde jag.

Rockkarriären tog fart, och med den följde allt som hör till. Knappast en idealmiljö för någon med diabetes: ännu mer alkohol, sena nätter, dålig mat, ingen träning. Han fortsatte att missköta sin diabetes. Gradvis insåg han att det inte gick längre – han måste göra förändringar.

– Jag flyttade till Malmö runt 2004–2005, och träffade en tjej efter ett tag. Då började jag ta tag i det. Jag orkade inte falla ihop i koma hela tiden. Ungefär då fick jag långverkande insulin också, och det gjorde stor skillnad. Lite senare fick jag sensor, vilket också hjälpte.

Även om det tog slut med tjejen stannade han kvar i Malmö. Han bor i ett ombyggt garage med egen trädgård mitt i stan och kan spela nästan hur högt som helst utan att störa grannarna.

– De senaste tio, tolv åren har mina värden varit så gott som perfekta. Min läkare är glad. Men det var tuffa år innan. Jag var inte snäll mot mig själv, verkligen inte.

Hur nära har du varit att dö?

– Jag var på en midsommarfest i Stockholms skärgård i mitten av 90-talet. Jag hade glömt mitt insulin, men jag festade loss ändå. På morgonen mådde jag inte alls bra, jag tog första båten in till stan, men den tog säkert en timme. Och jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag spydde svart galla på toaletten. Kunde knappt stå, men jag lyckades ta mig i land och sjönk ihop på en bänk. Där var det någon som såg mig och ringde ambulans. Sedan minns jag bara ett vitt ljus och att jag kände mig omsluten.

Det du beskriver är ju en nära döden-­upp­levelse?

– Ja, det är väl det. Sedan hörde jag röster och det var sjukhuspersonalen. Då ville jag bara krama alla.