»Jag måste få det att funka«

Året var 2002, Magnus Wennman var 22 år och hade ­precis kommit hem från en ­jobbresa till fotbolls-VM i Japan. Han hade som ­vanligt jobbat hårt. Att vara pressfotograf för ­Aftonbladet betyder långa dagar, mycket stress och höga krav.

– Jag var jättetrött och sliten men vi skulle bara vara hemma typ ett dygn. Jag, min dåvarande fru och några kompisar skulle bila ner till Barcelona. Väl där märkte jag att något var fel. Jag mådde inte bra och gick till läkare. Men de sa bara att ”du är nog stressad”.

Fast det gick inte över. Han blev tröttare och tröttare. När de skulle åka hem satt han i baksätet och halsade apelsinjuice. Törsten var konstant.

– När det var min tur att köra minns jag att jag började få dålig syn. Jag kunde inte se registreringsnumren på bilarna framför.

När de kom hem blev han sämre. Han kräktes, rasade i vikt och övertalades till sist att ta sig till närakuten. Där lade de honom på en bänk och tog ett blodprov. Det dröjde inte många minuter innan läkaren fick sina misstankar bekräftade: diabetes typ 1.

Det är ett besked som skakar om vem som helst. Men även om Magnus Wennman är en påfallande trevlig, normal person som bor i ett nästan provocerande välordnat villaområde utanför Stockholm, så finns det en sak som skiljer honom från de allra flesta – han är Sveriges i särklass mest belönade, hyllade och framgångsrika pressfotograf. Hans bilder från krigszoner, oroshärdar, katastrofer och andra nyhets­händelser har prytt omslag, ställts ut på konstgallerier och vunnit de finaste av priser.

När han var 22 och satt i ett sterilt sjukhusrum med sin nya diagnos var den ­karriären ­fortfarande i sin linda; en förhoppning, en ­ambition, en plan. Att få diabetes ingick ­definitivt inte.

– Jag bestämde mig tidigt för att det här ska inte få påverka någonting. Absolut ingenting. Jag ska inte ha det som ursäkt för en enda sak i mitt liv. Jag berättade det för mina närmaste och mina närmsta chefer, men ingen annan. Så få som möjligt skulle få veta.

Du ville inte att din diabetes skulle påverka ditt arbete. Men det låter nästan som att du skämdes för det också?

– Jag har tänkt på det själv också. Ja, jag tror att det var en form av skam.

Men varför? Du hade ju inte gjort något fel?

– Det är jättesvårt att svara på. Men kanske är det skammen att inte vara som alla andra. Och det här med sprutorna, att inte vara helt fri. Jag ville ju vara som alla andra, bara kunna packa ­väskan och dra vart som helst, när som helst. Kanske beror det på att man inte vill visa sig svag.

Karriären fortsatte. Med insulin i hand­bagaget, frystorkad mat i packningen och ett hyfsat disciplinerat matintag kommer man långt, var man än är. Men visst har det varit nära ögat ibland. Magnus berättar om hur han blivit av med bagaget när de landat i Afghani­stan, hur minibussen gick sönder mitt i öknen på väg upp till Mazar-e Sharif och de fick dra den med kameler.

– Jag hade ju insulin i fickan, så jag visste att jag hade nog för två veckor. Men om vi blir fast här? Om vi inte kommer hem? Klart man börjar tänka i sådana lägen, men det ordnar sig alltid. Ibland har jag fått köpa insulin av någon flygplatsläkare. Och socker finns ju alltid att få tag på, till och med i svältkatastrofer.

Men har du aldrig känt att din diabetes ­hindrat dig i ditt arbete?

– Nej, egentligen inte. Bara man planerar och är lite förutseende så är det i regel inga problem. Sen har det ju uppstått situationer som har varit skitjobbiga.

Som vad?

– Att jag har fått känning vid fel tillfälle till exempel. En gång var vi i Gaza och bombningarna höll på för fullt, det kan ha varit 2012 eller 2013. Vi stod utanför sjukhuset i Gaza City. Det bara strömmade in döda människor, kroppar, slamsor, barn som led, döda barn … Då fick jag ett fruktansvärt blodsockerfall. Jag fick sätta mig utanför sjukhuset och bara trycka i mig choklad.

Goldendoodlen Alvin lägger sitt tunga huvud i Magnus knä medan han berättar. Även om det
är fasansfulla saker berättar han med den självklara ton bara en erfaren krigsfotograf kan ha.

– Då ser man verkligen kontrasten: Det är inte synd om mig, det finns döda barn här. Och jag vill berätta om det, alltså måste jag ta hand om mig själv. Annars kan jag inte göra någon nytta alls.

Han har alltid haft bra värden, trots att det kan bli si och så med regelbundna måltider, sömn och träning när han är på resa. Han försöker sköta sig extra exemplariskt när han är hemma, berättar han.

Du får säkert den här frågan hela tiden, men vad är det farligaste du gjort?

– Nej, den frågan får jag inte alls så ofta faktiskt. Den är svår att svara på. Men kanske när jag och Staffan Lindberg var i Afghanistan precis när talibanerna tagit över makten. När vi skulle gå över gränsen till Pakistan var den stängd. Vi stod i en gallerförsedd tunnel med en massa afghaner som ville fly. Framför oss stod en galen, arg taliban med en jättestor kulspruta och patron­bälten över hela kroppen. Han såg att vi var rädda och han verkade njuta av det.

Det hela slutade med att de lyckades få någon att köra dem åtta timmar till Kabul, flyga till Mazar-e Sharif, ta en bil till den uzbekiska ­gränsen och gå över en gränsbro.

– Det var verkligen som en filmscen. En bro i solnedgången. Mitt på bron är det ett streck, och när vi gick över det strecket var vi i säkerhet.

Hur behåller du din nyfikenhet?

– Genom att göra saker på olika sätt hela tiden. För mig handlar det jättemycket om att hela tiden hitta nya sätt att berätta. Du kan inte bara göra på samma sätt hela tiden. Ska du berätta om Syrienkriget för femte året så kommer folk inte bry sig om du åker till fronten och fotar fler militärer. Jag gjorde ett jobb som blev väldigt stort som heter Där barnen sover. Det blev en stor utställning på Fotografiska också. Det som folk kunde relatera till, det var ju: ”Var skulle mitt eget barn somna om det blev krig?”