Anette slet med blodsockret – vanlig myt gav henne fel diagnos
Ät mindre, motionera mer, sa vårdcentralen. Men det hjälpte inte. Blodsockret skenade och slet i kroppen. I nästan fyra år kämpade Anette Johansson för att få gehör: någonting var väldigt fel. Hon behandlades för typ 2-diabetes – men har typ 1-formen LADA.
Kroppen kändes stressad. Någonting stämde inte.
– Jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Fysiskt och mentalt. Jag kände mig värdelös som inte fick ner mitt blodsocker. Och jag kände en jättestor maktlöshet, för ingen lyssnade. Så jag var rätt sliten som människa, konstaterar Anette Johansson.
Första tecknen på att hennes insulinproducerande betaceller började svikta visade sig 2005, när hon var gravid. Det orkade de inte med. Graviditetsdiabetes blev diagnosen. Hennes dotter föddes och efter det fanns inget intresse från vårdens sida av att följa upp Anettes blodsocker. Men hon själv höll koll. I två år klarade hon av att hålla det på mattan med strikta matvanor, men sen såg hon att det skenade i väg. Hon fick inte hejd på det, inte på något sätt. Hon bokade nya tider på vårdcentralen, men fick inte speciellt mycket hjälp. Till slut fick hon en typ 2-diagnos och lite metformin, men värdena fortsatte stiga.
– Jag försökte gång på gång påtala att något inte var bra, att mina värden inte gick ner. De sa bara: ”Du ska motionera mer och äta mindre.” Så jag försökte. Jag motionerade mer och mer och åt mindre och mindre men värdena bara ökade och ökade. Ingen lyssnade. ”Du får äta bättre”, var det enda svaret de gav mig.
Anette fick ett konstigt förhållande till mat. Hon visste att om hon åt någonting blev blodsockret skyhögt, och hon kunde inte få ner det utan att gå ut och promenera. Så hon gick – varje gång hon åt. Före maten, efter maten. Med två små barn hemma och fullt ös på jobbet hann hon inte alltid ut. Då åt hon inte.
– Blodsockret kunde ligga på 23, 24, 25. Mat blev läskigt för mig. Mat var inte bra. Varje gång jag stoppade något i munnen mådde jag dåligt. Och åt jag inte mådde jag också dåligt.
I kroppen kändes en stress som hon inte kunde sätta fingret på. Typ 2-medicinerna trappades upp, men ingenting fungerade. Hon var avgrundstrött, sliten och mager. Tankarna malde.
– Gör jag rätt saker? Äter jag rätt, motionerar jag tillräckligt? Jag kände mig jätte-jättemisslyckad. Självbilden var helt förstörd.
Hon hade kämpat i drygt fyra år när en kollega hjälpte henne att googla och söka på LADA: ”Kolla, kanske det är det här du har?”
– Så jag gick till vårdcentralen och frågade om LADA, för typ 2 stämde inte med min kroppsbyggnad, min ålder och alla de här grejerna. Men de sa bara: ”Nej, nej, nej. LADA är så ovanligt och testerna kostar så mycket, så dem gör vi inte på dig.” Det fanns inte en chans att jag kunde ha det, sa de. Då började jag fundera på om det här var rätt ställe för mig att vara på.
Det hade öppnat en ny vårdcentral som Anette Johansson bytte till.
– När läkaren där såg mig sa hon direkt: ”Säger de att du har typ 2? Det måste vi kolla.” Så jag gjorde LADA-testet direkt.
När läkaren fick tillbaka provsvaret positivt skickade hon Anette akut till diabetesmottagningen på Visby lasarett.
– Jag möttes av kloka läkare som sa: ”Det här är inte bra, du håller på att ta slut på dina inre organ.” De satte mig direkt på full insulinbehandling. Det var jätteskönt. Helt konstigt, men på bara två–tre dagar lugnade kroppen ner sig och jag mådde mycket bättre. Jag var så lycklig. Min kollega, som har diabetes, sa: ”Det är så sjukt att du är så glad över en diagnos där du måste leva med insulinsprutor.” Jag svarade: ”Det spelar ingen roll, jag vet vad det är nu. Och vad jag kan göra för att må bra.”
Anette Johansson hade tur. I dag syns inga skador av att hon gick med högt blodsocker under lång tid.
– Jag ska vara lycklig, säger de.
Kvar finns en frustration över att hon inte fick hjälp.
– Man kunde inte se mig som person, det var bara en mall man följde. På sociala medier är det inte ovanligt att jag ser andra som varit med om mer eller mindre exakt samma sak som jag.
I dag mår Anette väldigt bra, säger hon.
– Jag har en pump som jobbar så bra att jag nästan glömmer bort att jag har diabetes och jag får superbra stöd från Visby lasarett.
PODD: Hör Anette och forskaren Sofia Carlsson om vanliga myten
En vanlig missuppfattning är att typ 1-diabetes är något som bara barn får – när de flesta som insjuknar är vuxna. LYSSNA HÄR:
