Wranå: »Inför OS-finalen låg blodsockret runt 8–9«
Det är en riktig rysare i curlingfinalen i OS i Milano–Cortina. Den sista stenen glider mot boet medan publiken håller andan. När den stannar bryter jublet ut – syskonen Isabella Wranå och Rasmus Wranå har säkrat guldet för Sverige.
I början efter diagnosen förändrades synen så kraftigt att Rasmus Wranå tillfälligt behövde glasögon med styrka +4. ”Det var nog det läskigaste, men synen kom tillbaka efter ett par veckor.”
Den som tittar noga kan också se sensorn på Rasmus överarm. Bara ett år tidigare fick han diagnosen typ 1-diabetes.
Våren 2025 började något kännas fel. Först trodde Rasmus Wranå att viktnedgången berodde på hård träning. Men när han tappat tio kilo på två–tre månader, samtidigt som han var konstant törstig och behövde kissa ofta, visade testerna det han börjat misstänka: typ 1-diabetes.
– Jag tog det ändå ganska bra. Det var nästan skönt att få veta vad som var fel.
Sommaren blev en intensiv inlärningsperiod.
– Jag fick testa mig fram. Det som överraskat mig mest är hur stor skillnad rörelse gör. Är jag väldigt aktiv behöver jag mycket mindre insulin.
Hemma under en lugn dag kan han ta sex–sju enheter insulin till en måltid. Under ett mästerskap kan det ibland räcka med två.
– Om jag skulle ta lika mycket insulin som vanligt när jag tävlar skulle jag behöva äta godis en timme senare för att inte bli låg.
Inför match försöker Rasmus Wranå börja tävlingen med lite högre blodsocker.
– Jag vill gärna ligga runt 8–9 när matchen börjar. Då har jag lite utrymme när det börjar sjunka senare.
Curlingmatcher kan vara upp till två och en halv timme och under tävlingar spelas ofta två matcher per dag.
– Efter ungefär en timme brukar jag äta något litet, ofta frukt, så att blodsockret inte sjunker för snabbt.
Tävlingsadrenalinet påverkar däremot inte värdena särskilt mycket.
– Curling är ganska lugnt på det sättet. Det är inte så att adrenalinet drar i väg med värdena.
Efter match är kroppen ofta extra insulinkänslig.
– Har jag spelat två matcher kan jag i princip äta en hel måltid utan måltidsinsulin. Då känns det nästan som att jag inte har diabetes.
I dag använder Rasmus Wranå insulinpennor och sensor. Det svåraste är planeringen.
– Spontana saker kan vara knepiga. Om vi bestämmer oss för att äta någonstans och jag inte har sprutor med mig blir det krångligt.
Kosten har han däremot inte ändrat särskilt mycket.
– Jag äter i princip som jag gjorde innan. Jag gillar till exempel mina chokladflingor på morgonen. Det handlar bara om tajming med insulinet.
Den tryggheten tog han också med sig in i OS-finalen.
– Den här säsongen har jag känt mig ganska säker på vad jag gör med insulinet. Inför finalen låg blodsockret runt 8–9, så jag kunde fokusera mest på spelet.
När guldet var säkrat i Milano–Cortina märktes sensorn på överarmen av många i diabetescommunityt.
– Jag har fått många meddelanden, särskilt från föräldrar till barn med diabetes. Om jag kan visa att det går att idrotta på hög nivå trots diabetes så känns det jättefint.
