Komplikationer: Ge orosmolnet rimliga proportioner

Varje gång mätaren visar en hög siffra kan rösten inombords väckas. Den som undrar om dagens höga blodsocker skadar ögon, tår, hjärta och njurar för framtiden.

Att leva med diabetes innebär att hela tiden väga in två behandlingsmål samtidigt. Att må bra och njuta av livet som pågår här och nu, och att försöka säkra sin framtida hälsa.

Allas blodsocker låter sig inte ens styras. För vissa krävs en orimlig insats för att nå det där målet där andra får känna sig trygga och nöjda.

Komplikationer är också så slumpartade. Vi är nämligen olika sårbara. Vi hör om dem som levt länge med riskvärden och mår toppenbra, och om dem som drabbas ofattbart hårt. Det gör oron svår att värja sig emot.

Glädjande nyheter: Människor med diabetes, typ 1 och typ 2, lever längre och friskare liv. Nya läkemedel, banbrytande teknik som hjälper dig att ligga lägre i blodsockret på ett säkert sätt, skarpare screeningprogram och en vård som kliver framåt på alla fronter har förändrat utsikterna för alla. Och mer väntar runt hörnet.

– Det blir bättre. Framför allt kommer väldigt få att drabbas av svåra ­komplikationer med dagens diabetesbehandling, säger ­Katarina Eeg-Olofsson, överläkare och register­hållare för Nationella diabetesregistret.

– Samtidigt blir vi äldre. Vi vet hur viktiga riskfaktorerna är, speciellt som människor ska leva länge med sin diabetes. Att balansera i det här är en utmaning. Vi ska inte skrämmas, men vi ska samtidigt inte bagatellisera. För ­diabetes är en allvarlig sjukdom. Vi kan inte säga ”oroa dig inte”. För det är inte sant, du måste oroa dig, säger hon.

– Men inte mer än du behöver.

Den amerikanska diabetespsykologen ­William Polonsky brukar fråga sina ­patienter hur vanligt de tror att det är med komplikationer, och patienternas gissning är flera gånger över verkligheten. Det är känt att riskerna överskattas, ofta väldigt mycket.

– För någon kan det förstöra en hel ­sommar att få besked om att de minsta prickarna på ögonbottnarna har kommit, berättar Katarina Eeg-Olofsson.

– Prickar som inte påverkar synen och som 70 procent av alla med typ 1 har efter 15 år. Det blir ändå ”jag har inte gjort vad jag kunnat, jag kommer att bli blind”. Här måste vi i vården fånga upp och stötta. Den som får ångest ­behöver få saklig information om riskerna och vad man själv kan göra för att förbättra sin prognos. Det är också viktigt att få prata om det.

Bra blodsocker skyddar. Det visar studie på studie tydligt. En färsk sådan från ­Linköpings universitet konstaterar att den som har typ 1 och ett snitt-HbA1c under 53 undviker komplikationer helt i åtminstone 30 år. Andra studier visar att den som har typ 2 och har alla sina riskfaktorer i mål lever lika länge som sina jämnåriga utan diabetes – till och med längre faktiskt.

Men att lyckas optimera blodsockret är inte en verklighet för alla. Bakom siffran på ­displayen finns livet. En dålig chef, pubertets­hormoner, ett äktenskap som dött och sjukdom påverkar hur den som lever med diabetes mår, kanske mer än insulindoser och kostråd.

En ilande oro för skador i framtiden ­­ ovanpå allt som är livet kan göra dygnet ­runt-­hanteringen av blodsockret svårare än nöd­vändigt.

– Vi kan inte enbart stirra oss blinda på det här HbA1c-målet, utan behöver titta på andra faktorer också och försöka hitta en balans. Om oron får styra hela tiden så kommer resten av livet ganska mycket i kläm.

Det säger Therese Anderbro som är ­psykolog och lektor vid Stockholms universitet och ­forskar om hur diabetes i livet påverkar hur vi mår.

– Hotet finns där. Det är viktigt att inte prata om det som att ”du ska skärpa dig”, utan att det faktiskt är en svår balansgång som man har att gå, säger hon.

– Det är viktigt att ha någorlunda kontroll på blodsockret, du kan ju inte släppa det helt. Men det betonas lite för mycket ibland och vi ­glömmer bort att betona att det allra viktigaste är att du hittar ett liv som du trivs med. Varför ska du bli 100 år om du har ett jättehemskt liv? Det är ju ingen mening.

– Där tänker jag att vi behöver lägga ett ­större fokus på att alla människor är olika och vill leva olika typer av liv. Det kommer att innebära att man prioriterar på olika sätt, och det måste få vara okej.