Rön: Svensk metod gav bättre insulinceller
Svenska forskare har tagit fram ett nytt sätt att odla fram Langerhanska öar från stamceller. De framodlade öarna svarar bättre på blodsocker, innehåller färre oönskade celler och fungerade väl när de transplanterades till möss med diabetes.
”Sättet vi odlar cellerna på gör att de själva bildar kluster, och det gör dem väldigt effektiva.” säger Per-Olof Berggren.
Forskare världen över försöker utveckla stamcellsbehandlingar där nya Langerhanska öar kan odlas fram och transplanteras till personer med diabetes. Langerhanska öar är små grupper av celler i bukspottkörteln som reglerar blodsockret. De innehåller bland annat insulinproducerande betaceller, men också andra celltyper som hjälper till att finjustera regleringen. Problemet är att dagens metoder ofta har två tydliga svagheter: de framodlade öarna svarar inte tillräckligt bra på förändringar i blodsockret och vissa celler har inte mognat färdigt, vilket innebär en risk att de fortsätter dela sig och i värsta fall bildar tumörer.
Nu presenterar Per-Olof Berggren tillsammans med Fredrik Lanner vid Karolinska Institutet och My Hedhammar vid KTH ett nytt differentieringsprotokoll – ett nytt sätt att styra hur stamceller steg för steg utvecklas till färdiga Langerhanska öar. Studien har publicerats i tidskriften Stem Cell Reports.
I det nya protokollet har forskarna skruvat på flera av odlingsstegen. En viktig skillnad är att de olika celltyperna själva får bilda kluster under utvecklingen. Det gav Langerhanska öar med färre oönskade celltyper och bättre förmåga att känna av när blodsockret stiger och frisätta insulin.
– Cellerna växer spontant ihop i kluster, vilket ger mognare och renare celler. Du vill skapa öar som är så lika normala öar som möjligt. De olika celltyperna måste samverka med varandra för att hela tiden kunna finjustera blodsockret – och det görs inte bara av insulincellerna, säger Per-Olof Berggren, senior professor i experimentell endokrinologi vid Karolinska Institutet.
Forskarna jämförde också metoden med tidigare protokoll och testade den på nio olika humana stamcellslinjer, eftersom olika forskargrupper ofta använder olika stamcellslinjer. I samtliga fall gav den bättre resultat, vilket tyder på att metoden fungerar oavsett vilken stamcellslinje som används. De framodlade öarna svarade bättre på glukos och producerade insulin mer effektivt.
För att undersöka hur cellerna fungerar transplanterades de till möss med diabetes. Genom att placera cellerna i ögats främre kammare kunde forskarna följa deras utveckling. Cellerna mognade i mössens ögon och djuren återfick gradvis förmågan att reglera sitt blodsocker.
